Är det bara jag som känner att man lever i fel tidzon när man väl är ensam?
Att man inte passar in?
Att iphone typ är skräp och vad fan ska jag med hörlurar och musik till när man kan gå runt på gatorna och dansa sig fram bland folkmassorna.
Att sy sina egna kläder och klädaffärer inte finns, bara skräddare.
Att ha långt uppsatt hår i en fin frisyr, sin naturliga hårfärg och fina långa klänningar.
Inte långklänningar som är lösa, utan med korsetter och höga kjolar.
Att va slampig inte är att va populär, utan att va fin, inte visa så mycket hud och va uppklädd i fina, dyra klänningar istället.
Jag passar inte in när jag är själv.
Jag vill leva på en tid när det va såhär.
Inget bråk, inget fel.
Perfekta ögonblick som händer varje dag, att aldrig va ensam.
Att bo i ett stort hus med sin familj.
Live happily ever after..
Men det är bara drömmar.
En drömmare som är rädd för verkligheten, att framtiden blir fel.
Att allt blir värre, att världen blir mer och mer slampig.
Mina drömmar...
Som aldrig kommer att slå in i den här tidzonen. 200-talet.